Som ett snabbtåg genom livet flyger tiden fram. Ett sånt tåg med få hållplatser.
Jag hinner inte med.
Mitt liv.
Det känns tragiskt. Men insikter är inte alltid gjorda av silkesmjuka känslor.
Mitt liv är fantastiskt.
Att vara någonstans mitt i livet, med känslan av att vara mitt i mitt liv är helt underbart.
De vackraste av färger förgyller min tillvaro på snabbtåget.
Att få bli färgad av alla dessa extrema känslor ger mig obeskrivlig tacksamhet.
Jag är precis där jag ska vara nu.
I nu. Mitt nu.
Exakt och enbart där får jag ut allt av dessa färgfyllda nyanser.
Geografiskt betyder det hemma. Mitt hemma.
De senaste sex dagarna har jag legat i min säng. Sjuksängen.
Däckad i förkylning och feber. En nyans av livet.
Något jag är absolut minst bekväm med. Men en del som måste finnas.
Idag orkade jag mig ner till en av mina favoritplatser. Den vackraste jag vet.
Ner till vår pir. Som leder ut till vår sjö.
Här nere finns enbart ro.
Med solens varma strålar och glädjen över dessa vackra varelser fylldes jag på med livets vackraste känslor i kärlek.
Berta och Jojje. Stor och liten. Han följer hennes fotspår vart än hon går. De letar pinnar tillsammans. Utforskar alla dofter. Springer och jagar varandra.
Jag kallar det kärlek.
