"-Blev du arg då..?!"
Idag fick jag den frågan.
Jag förstår varför jag fick frågan och att man skulle ha kunnat blivit arg för det som låg i grunden.
Men Nej, jag blev inte arg.
Sen under min bilfärd hem började jag fundera på det där med att vara arg och att vara jag som arg.. Började leta känslan inom mig som jag arg, blev glad över att jag inte alls lätt hittade den där. Funderade över när jag var arg senast... Jag skäller på mina hundar ibland, eller mest Freja är det vell, i uppfostringssynpunkt och då låter jag arg. Men har aldrig varit riktigt arg på dom någon gång.
Jag kom i alla fall fram till att det är 2 år sedan jag var arg... Riktigt besviket arg. Gången innan var nog minst 1 år innan dess.
Det är ingen skön må-bra-känsla direkt att vara arg. Så jag nöjer mig med att vara arg väldigt sällan!
Passar mig bäst så!
2 kommentarer:
Hmmm,En väldigt trist period då allt havererade =( Är väldigt ledsen för det, Så djupa spår, så mycket smärta, kramar till Dig ,J
Att bli arg löser sällan några problem... men ibland är det nyttigt... Hoppas det inte kommer så många fler tillfällen då du behöver bli arg! Kramar
Skicka en kommentar